Den natten då beskedet kom sov jag knappt – en personals berättelse

Den 22 september år 2020 är dagen jag aldrig kommer att glömma. En tung och fruktansvärt dag som chockade mig rejält.

Beskedet om samlokaliseringen kom under ett möte – som en blixt från klar himmel som i ett slag krossade mina drömmar. Det kändes som allt runt omkring mig föll ihop som ett korthus.
Allt blev svart och ljus och ljud försvann för en kort sekund.
Sedan kom ilskan, frustrationen och maktlösheten.

Jag trodde jag hade en trygg anställning på en av kommunens bästa förskolor. Det kändes som om att jag hade anställts på falska grunder. Allt jag tänkte på var: Vad händer nu?

Efter mötet gick jag ut och grät. Upprörd över att jag kan komma förlora något jag älskar så mycket. Oron och ångesten rann över mig. Oron att bli arbetslös och i huvudet snurrade frågan “varför händer detta oss”? Vi som är en av kommunens populäraste förskolor. Hur kommer det sig att vi ska straffas för politikernas misstag?

Den natten då beskedet kom sov jag knappt.
Jag kunde inte samla mina tankar.

Tack och lov fick jag stöd av kollegor och familj. Men jag har fortfarande svårt att sova och är orolig. Jag är fortfarande upprörd, arg, ledsen och förbannad på hur de behandlat oss under resan till förslaget ska bestämmas. Jag känner mig så lurad och utnyttjad av de styrande politikerna och deras vilseledande agenda.

Den 21 september var allt bra.
Vi kämpade, slet och arbetade tungt precis som alla andra i omsorgens verksamheter.
Vi var på toppen med fulla barngrupper och flera barn på väg in och kön till förskolan fylldes på.
Vi var ett stort, stabilt och kompetent arbetslag.
Jag kände en stor stolthet att vara en del av denna verksamhet.
Glad och tacksam över att få chansen att vara en viktig del i kommunens ambition att bygga upp trygga, kärleksfulla och lärorika miljöer som förskolan ska vara.

Nu har allt raseras. Allt är tungt, jag sover och äter dåligt och arbetsglädjen försvann. Flera kollegor har lämnat förskolan, tillsammans med sin kompetens och erfarenhet. Vårdnadshavare flyr av oron.
Att komma till en arbetsplats och se sorgen i kollegors ögon. Att se att där inte finns någon framtidstro… det är jättetufft.

Oron över min ekonomiska trygghet och oron över allt detta är oerhört tungt att bära, mitt i en pandemi med allt vad det också innebär.

Då tänker jag på alla de drabbade vårdnadshavarna, hur de måste känna.
Allt jag kan göra är att räkna ner dagarna tills min framtid avgörs på nästa kommunfullmäktige.

Jag kämpar därför varje dag, tar mig upp ur sängen och gör mitt allra bästa på jobbet. För kollegornas, barnens och vårdnadshavarnas skull.

Jag hoppas förslaget ändras och att jag kan behålla mitt drömjobb. Så jag ber till de styrande politikerna att dra tillbaka förslaget.

– Anonym personal

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *